onsdag 23 november 2011

Mørke sjeler (2010)



Johanna blir överfallen av en man i orange arbetsoverall. Han borrar ett hål i hennes huvud och lämnar henne i skogen. Hennes kropp förs till bårhuset men hon vaknar till och tar sig hem. Hennes far – Morten - märker att något är fel med henne då hon börjar kräkas svart slem. Johanna blir bara sämre och läkarna vet inte vad som är fel. Besviken och arg på läkarna väljer Morten att ta hem Johanna och sköta om henne själv. Han har nu en hjärnskadad dotter som läker svart gegga och luktar illa som han tar på promenader, visar gamla hemvideos för etc. Samtidigt som han gör så gott han kan för att hon ska ha det bra försöker han hitta igen den som överföll henne. Fler offer har dykt upp och polisen står handfallna.

Början på filmen är otäckt lik svenska kriminalfilmer, något jag inte gillar. Det enda som räddar filmen är mysteriet kring Johanna och de andra offren – varför återvänder de från de döda för att sedan förruttna? Efter halva filmen ungefär är det som att de bytt manusförfattare till en som är totalt less på hela konceptet. Filmen går ifrån svensk deckare till en ofrivillig komedi med råmande oljezombies och pubertala mördare som skrockande jämför sin borr med en snopp. Den tidigare sympatiske polisen blir ett inkompetent arsle.
Morten lyckas mer eller mindre lösa mysteriet med hjälp av en talför uteliggare och sitt eget detektivarbete och ger sig efter mördaren. Där ville nog manusförfattaren att det skulle bli storslaget och spännande men hela slutet blir skrattretande.

Tips nr 1: om du ska ta dig in i en bil och har en jättestor borr... slå inte med borren mot biltaket utan starta istället borren (är du osäker på hur; kolla instruktionsboken) och borra dig igenom plåten.
Tips nr 2: Att ligga platt på marken och hänga i bilens kula hjälper inte till att stanna bilen då den är mycket starkare än dig.

1 kommentar:

  1. Kan ju vara så att regissören ville göra nåt nydanande och mixa just kriminalbiten med skräckfilm. Iofs ingen dum tanke, men det kräver lite större fingertoppskänsla för att balansera övergången och skådespeleriet än vad som görs i den här filmen. För regin lämnar extremt mycket att önska, då filmen mest känns schizofren.

    SvaraRadera