Resident Evil 4

Resident Evil 4, Wii edition

Sex år har gått sedan Leon lyckades ta sig bort från Raccoon City. Året är 2004 och han har börjat jobba för USA:s regering. Han får i uppdrag att bege sig till Europa och frita Presidentens dotter, Ashley, som blivit kidnappad. Leon som utvecklats till en riktig tjejtjusare tar tillfället i akt och spänner sina hjältemuskler. Föga visste han att han skulle behöva övervinna enorma hinder och utstå stor smärta för att kunna rädda världens mest irriterande tjej. 

Hej då fasta vinklar, ribbons, grod/gorillazombies, itemboxes och lickers.

Hej tredjeperson, galna bybor, Merchant och läskig parasit.

Något som fortfarande är detsamma är en enerverande sidokaraktär, en knasig antagonist och våra kära skrivmaskiner.

Leon S. Kennedy

Kameran är fokuserad bakom Leon och zoomar in lite över axeln när han siktar med sitt vapen, så man har gått ifrån fasta kameravinklar.

I fyran har man slopat traditionella zombies (lite synd tycker jag, men de har en historia att berätta som kräver det.) och istället får man möta horder av Los Ganados. De är extremt inavlade, religiöst fanatiska och äts upp innifrån av en äcklig parasit. Till skillnad från zombies så har de ett medvetande och kan kommunicera med varandra och skrika saker som för mina svenska öron lät som något helt annat än vad de egentligen sa. 

Los Ganados

Tyvärr gör avsaknaden av hjärndöda zombies som bara vill äta ens hjärna att skräckelementet i stort sett är borta. Visst, det är fortfarande spännande på sina håll men det är inte längre överlevnadsskräck.

Leons väska

Istället för en praktiskt Itembox har Leon nu en attacheväska som tränar upp ens Tetris-kunskaper. Den har nämligen ett rutnät och varje föremål tar upp viss många rutor. Som tur är kan man uppgradera väskan så den blir större, men det är inte billigt att se till att Leon har det bästa vad gäller vapen och kringutrustning så det var ett måste att frenetiskt leta skatter och pengar.

Sagda skatter och pengar använder man sedan till att köpa nya vapen och uppgradera gamla hos The Merchant. Han besitter mäktiga teleportationskrafter men är extremt sårbar så han kommer att dyka upp där man minst anar det (om man inte tjuvkikat på kartan) och man kommer att nästan skjuta honom av misstag ungefär trettiotvå gånger. 

  

Miljöerna i spelet är snarktråkiga om man jämför med föregångarna. Inte ens palatset som finns på ön kan stoltsera med att vara praktfullt. Allt är brunt och skitigt på ett tråkigt sätt och det känns som att miljöerna fick ta ett steg tillbaka för att framhäva all action. För action är det. Det finns gott om stora, öppna utrymmen där det sprutar Los Ganados i olika former. Längre in i spelet får bönderna ge vika för kultister och militärer.

Nu kan ovanstående text verka lite negativ här och där, men det betyder inte att jag inte gillade spelet. Däremot kunde jag inte spela själv då jag och Wiimotes inte kommer överrens. De tvingar mig att hålla handen på ett sätt som är rena döden för handleden och inte ens jag är så fanatisk speltokig att jag inkapaciterar mig själv bara för att ha fått spela. Nä, det var upp till de andra att sköta den här. Eftersom jag spelat större delarna av föregångarna tyckte jag det var okej att luta sig tillbaka utan dåligt samvete. 

Leon och Assley

Leon som huvudkaraktär är brilljant, däremot ifrågasätter jag Ashleys rätt att leva. (Eller Assley som vi okärleksfullt kallar henne). Hon är gnällig, ful och värdelös. Det hade varit intressantare om han behövt rädda en gråsten, för den hade i alla fall hållit käft och kunnat användas som ett vapen.

Om man bortser från Assley så är resten av storyn riktigt intressant, om än svåråtkomlig, då man matas med en liten bit här och en liten bit där.

Över lag var jag nöjd när spelet väl var slut och som en liten extra bonus fick vi följa mystiska Ada Wongs äventyr. Områdena hon passerade genom piffades upp med en färgklick i form av hennes ologiska klädval.

Ada Wong

Är detta vad man skulle ha på sig i ett främmande land fullt med monster?